Ursäkta det vita som har kommit på Isabells ansikte, tror att det var tejp eller något som satt på ett annat foto och sen blev det så.

Men men.. jag saknar att vara liten! Då fanns det aldrig några problem, när man var liten var man alltid trygg i allting. Man kunde skoja hur mycket som helst utan att verka konstig, man kunde springa runt i skogen och bygga kojor, leka exakt hela tiden.
Kommer ni ihåg vad som gick på TV? Nicke och Nilla, Anki & Pytte, Totally spies osv? Minns alltid när jag, Emilia och Isabell sa vilka vi var av dom tjejerna :'), jag var hon med blont hår, Emilia med långa röda och Isabell med svart. Vi bråkade nästan alltid men vi höll sams mycket också. Kommer ihåg när vi sov över en gång och kollade på Pippi, alla sov i mammas sovrum på madrasser och åh helt mysigt. Kommer också ihåg när jag och Emilia rev fram kuddar, täcken, stolar, filtar, sittunderlägg och byggde som en djungel i vardagsrummet, sen satte mamma på någon fågelmusik och vi lekte att lejonen kom och massa, haha naw.

Saknar verkligen tiden när man var upp till åtta år, inga regler fanns, allt kändes tillåtet. Det var okej att gå ut med en docka i vagnen eller typ bada naken ute. Nu känns allt så himla uppenbart hela tiden, att om man inte är en viss person så blir man antingen utklassad eller mobbad. Man blir hela tiden lurad.
Lurad av en annans lek, som man trodde en gång var allvar.
Med tiden lär man sig vad man ska gå på och inte, man vet, att om jag gör sådär, då kan allt gå skit men man vet samtidigt att det kan gå perfekt. Man lär sig vad ordet sakna betyder. Vissa säger att det går över tillslut men jag vet, att ingen saknad går över fören man vet att det är bra igen.



Jag fick bara lust att skriva av mig.
Inget är riktat mot någon.
Bara mot mig själv.
.