Jag ställer mig själv frågan "hur ska jag kunna må bra när så många andra lider?" Jag mår dåligt av att bara tänka tanken. När folk lider, så springer det omkring en massa osäkra brudar och klagar på att de är feta hit och dit, att de ska banta eller gå och sluta käka. Hur kan man vara så jäkla dum? Det finns människor som svälter dagligen! Barn dör. Barn dör av svält, av att de inte har något kött eller blod, bara ben.

Tänk er nu, att förlora det ända man har. Det ända lilla man äger och har, det som betyder något. Alla barn har inte föräldrar, alla barn har inte ett hem att bo i, alla barn bor inte änns under tak, alla barn har kanske inte änns en familj. Och vad gör vi? Jo här sitter vi och tjatar om att få mer.
När vi redan har allt? Vi har en familj, vi har vänner, vi har hus, vi har mat, vi har ALLT. Ändå finns det så jäkla bortskämda ungar som sitter och tjatar om mer, något som vissa barn aldrig skulle våga drömma om. Jag sitter här och skriver och tårarna bara rinner, för jag önskar att alla kunde se vad man har. Folk kommer hit och dit och säger "man vet aldrig vad man har fören man har förlorat det" vad är det?..
Folk kommer och skriver "hejdå nu tar jag livet av mig", små ungar sitter och skriver att de tänker ta sitt liv, de låter sig själva skära sig och åh jag blir bara så himla ledsen av att tänka på hur vissa människor skadar sig själva! Varför säger man änns att " jag kan lika gärna gå och dö " Hur, exakt kan man säga så? Andra barn sitter och kämpar och lider att få leva eller förlorar någon nära dagligen? Och här sitter andra och skriver att de lika gärna kan gå och dö? Hur himla idiotisk kan man vara? Istället för det här gå och dö snacket kanske man kan göra något åt saken istället? Man har fortfarande chansen till att ändra något. Man har alltid chansen till att ändra något. Och att säga "jag hatar att leva" innan man änns har upplevt det värsta, det gör mig bara ännu mer arg. Jag hatar att leva? Hur kan man änns säga så? Gud gav dig ett liv och lev upp till det!

Nu får ni, bortskämda skitungar som läser och tycker att jag är för mycket tycka det, för jag orkar inte se det här längre. Människor som snackar om att dö, människor som skär sig hit och dit. Vet ni? När jag kollar på mina armar så ler jag faktiskt, för jag har inte gjort det misstag som många andra gjort. Jag tänker aldrig skada mig själv, för jag är jag och jag älskar mitt liv. Jag orkar inte höra på allt klag hela tiden, lev ditt liv och var tacksam för det du har är allt jag har att säga. tack.


Började lipa ännu mer när jag såg den här hemska bilden.